Senaste Kommentarerna

lördag 8 januari 2011

Vem förstår sig på världsekonomin ?

Svårigheten med världsekonomin är alla nollorna (inklusive dom i finansbolag och bankstyrelser). Kollar på Wikipedia: en miljon = sex nollor, en miljard = nio nollor, en biljon = tolv nollor, en triljon = 18 nollor. Det är ju en händelse som ser ut som en tanke att det blir fler nollor (i finansbolag och bankstyrelser alltså) ju mer pengar det rör sig om.

Andra svårigheten med världsekonomin är att hitta något att läsa som går att begripa. Läser regelbundet ”The Economist”, ett ärevördigt (och reaktionärt) engelskt veckomagasin med anor sen 1843, delvis ägt av tidningen Financial Times. Det som är kul med Economist är att den sveper över hela världen. Det som är mindre kul är att en engelsk ”trillion” har 18 nollor medan en amerikansk ”trillion” har tolv nollor och på svenska heter det biljon/triljon. ”A billion” på engelska är en miljard på svenska. Puh. Bara en sån sak kan få en att ge upp.

Det som går upp för den som läser Economist är att det finns HUR mycket pengar som helst i världen – på fel ställe alltså. Till exempel har Indiens centralbank 269 miljarder i utländsk valuta: 269 000 000 000, antagligen mest dollar. Det vill säga 269 x 7 = 1 883 000 000 000 kronor, 1 883 000 miljoner kronor alltså. Den illegala kapitalflykten från landet har varit massiv sen självständigheten år 1947: 50 000 000 000 kr per år. Detta i ett land där 45 procent av befolkningen lever på mindre än en dollar om dagen.

En orsak till att det väller in kapital i Indien och Sydostasien är att den federala regeringen i USA nu för andra gången ägnar sig åt ”quantitative easing” det vill säga man sätter igång sedelpressarna och låter dollarsedlarna flöda in i det finansiella systemet. Men, som vi alla vet, till det finansiella systemet räknas absolut aldrig någonsin den offentliga sektorn eller hur. Avsikten med denna ”easing” (= tröst, lindring) är att minska trycket bara på bankerna som förses med extra kapital att spela med. Verkligen schysst mot bankdirrarna men varför kan aldrig rektorerna i världens skolor få miljarder dollar att ”spela med”? Dollarsedlarna löser emellertid inte problemen i USA för de investeras inte där, inga nya jobb skapas. Istället flödar miljarderna ut ur USA till, just det, Indien och Kina för att bygga fabriker och anställa utfattiga bondebarn som slavar för en tiondel av lönerna i USA.

Den tredje svårigheten med världsekonomin är att få överblick. Vad är det som pågår? Läser ”The Elephant and the Dragon” av utrikeskorren Robyn Meredith. Elefanten är Indien och draken Kina. Det håller, enligt Meredith, på att bli en alltmer uttalad arbetsfördelning i världen: USA konsumerar, Kina producerar och Indien svarar i telefon. Kina har numera en fantastisk infrastruktur: nybyggda, moderna vägar, flygplatser, hamnar och obegränsat med unga människor som på en dag tjänar vad amerikanerna betalar för en kaffe latte. De utländska bolagen anställer bara de som är mellan 18 och 25 år. De som är äldre anses bortklemade av staten med dess ”iron rice bowl”, den okrossbara risskålen som innebar att arbetarna vid statliga företag garanterades jobb, stadig inkomst, bostad, sjukvård, utbildning till barnen och pension på ålderdomen. Men statliga företag går omkull på löpande band i Kina nu när den kinesiska staten upphör med att subventionera dem. Minst 15 miljoner av dessa ”bortklemade” har blivit arbetslösa. Deras enda hopp om nytt arbete - står det till att ersätta arton-tjugoåringarna när dessa är kroppsligt utslitna mentala vrak vid trettiofem?

Indien har ju också billig arbetskraft men vägarna, hamnarna och flygplatserna är, enligt Meredith, i så uselt skick att glödlampor måste packas i tjock wellpapp istället för tunna papperskartonger annars skakar de sönder under transporten på gropiga vägar till ”what-me-hurry”-hamnar vid kusten. Indien kan helt enkelt inte (som Kina) exportera varorna snabbt och billigt. Men indierna har en stor fördel framför kineserna – de talar engelska.

Miljontals jobb i tjänstemannasektorn lämnar nu USA och Europa. Engelsktalande indier utbildas till att kamouflera sin accent. De sitter i callcenters och svarar på frågor från andra sidan klotet. Välutbildade indiska ”techies” programmerar kod och animerar film, de har första-världen-kompetens som betalas med tredje-världen-löner. Economist gör sig lustig över att B2B, en Internetterm som betyder ”Business to Business” (när företag gör affären med varandra) har bytt betydelse till ”Back to Bangalore”. Vilka jobb blir kvar i USA? Tja, sånt som inte kan flytta antar jag, gräsklippning, plastikoperationer, vård, skola, omsorg, typ.

USA konsumerar alltså det som Kina producerar. Varenda sak jag kollade på när jag var i USA för något år sedan, stod det ”Made in China” på. Det är ju tur det, för vem skulle annars konsumera allt det som Kina producerar? Varken Indien eller Kina har – ännu bäst att tillägga – en så stor medelklass att de kan konsumera vad de själva producerar. Men Kina har snart själv en stor och köpstark medelklass i städerna längs kusten, vinnarna i pyramidspelet världsekonomin.

Det inte bara deppigt att läsa Economist: ibland drar man på smilbandet (fast då måste man förstås bortse från det mänskliga lidandet bakom lustigheten): ”Dead wet leaves” (döda våta löv) kallas de pensionerade japanska män vars hustrur begärt skilsmässa direkt efter att männen pensionerats men som sen har svårt att sopa ut dem genom dörren… till hemlösheten. Någn äkta kul notis finns också: nyligen bortgångne vd:n Paul Calello, Credit Suisse, betalade under bankkrisen ut företagsbonusar i form av ”illiquid debts”, obetalda skuldebrev istället för cash, ett sätt att konfrontera försäljarna med sin arbetsetik.

Den femte svårigheten med världsekonomin är att den är fruktansvärt orättvis. När man läser Economist verkar det som om världsekonomin inte längre har något med världens befolkning och dess livsvillkor att göra. Men det är nästan omöjligt att få syn på denna totala brist på etik och moral hos världsekonomin, den slänger sig med kvasivetenskapliga begrepp som ger intryck av att kräva universitetsstudier – och lydnad. Världsekonomin har naturligtvis ingen anledning att beskriva sina lokala rån, nationella kapitalförstörelse och globala utsugning som just det. Då skulle den ju inte kunna fortsätta att skrika på mer skattepengar, kräva fler nedskärningar i offentlig sektor och högaktningsfullt skita i hur nästan alla människor i hela världen har det.

God fortsättning, alla grundlurade.

snabbisen - din snabbaste väg till lycka

Reaktioner:

2 kommentarer:

Fan det är nästan att man vill bli kommunist när du skriver så här.
Skärp dig. Det är världsekonomin som gjort att du och jag står högst i kretsloppet, men självklart måste någon stackars indier kräla i stoffet.

Patrik

ett: jag förstår mig inte på världsekonomin.
två: ja, jesus lär ju själv hamna i helvetet, tillsammans med guds favoritängel lucifer. gud straffar ju inga oskyldiga och om jesus nu kommer hit EFTER att allt detta har hänt med världen.. ja, då är han sannerligen en skithög. Han kunde ju ha kommit förr så isåfall. gud vet ju allt. då kunde ju han ha skickat sin son tidigare.
bara ett ytterligare bevis på att gud, jesus, big bang.. whatever: BULL- fucking- shit.
så där ja. alltid skönt att kasta ur sig lite relgionshat.
god natt!