Senaste Kommentarerna

lördag 18 december 2010

Förbannade Cancer

I lönndom har jag varit ledsen men jag har inte visat det öppet för någon. Jag har varit stark. Jag har varit en klippa. Utåt har jag visat en fasad stabil som ett berg.
Man igår brast det. Igår klockan 22.00 kunde jag inte hålla masken längre.

Jag var på sjukhuset och hälsade på min bästa vän Peter som befinner sig i slutskedet av en hemsk sjukdom som heter Cancer. Jag har dagligen hälsat på honom och sett hur hans tidigare välbyggda kropp blivit mer och mer utmärglad. Sett hur hans kinder sjunkit ihop och hört hans röst bli svagare.

Den sista tiden har han ofta sovit fullproppad med morfin för att slippa undan det värsta av smärtan. Igår när jag höll hans hand brast det för mig och jag kunde inte få hejd på känslorna.

Jag skakade och grät som ett barn och hur jag än försökte kunde jag inte sluta gråta. Jag grät på på vägen till bilen och jag grät i bilen och där blev jag kvar i över en timma eftersom min syn var grumlig.

Jag grät på vägen hem från bilen och jag grät när jag kom hem. Min älskade fru gjorde vad hon kunde göra för att trösta mig, men tårarna bara flödade. Med sorg i hjärtat somnade jag av trötthet och vaknade nyss, håglös med ett hål i hjärtat.

Jag sitter nu framför datorn och ser knappt vad jag skriver på grund av tårarna, och mina barn undrar hur jag mår. Jag mår trots allt bra... bättre än Peter som tynar bort i den jävulusiska sjukdomen Cancer.

Jag är så ledsen och så förbannat arg att jag inte vet vad jag ska göra med det. Men jag kände att jag behövde skriva en rad.

Peter, jag älskar dig.
Vi har gått igenom en massa tillsammans och haft mycket kul ihop. Vi har gjort dom galnaste ting. Jag kommer aldrig att glömma dig min vän. Aldrig. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Alltid!

Din vän för livet
Alfredo

snabbisen - Den sorgligaste dagen i mitt liv

Reaktioner:

0 kommentarer: