Senaste Kommentarerna

torsdag 23 december 2010

En kung av sin tid

Hur ska en bra kung vara egentligen? Historiskt sett krävs det mycket av honom, men han behöver faktiskt inte vara särskilt klok.

Efter att i över fyra års tid ha studerat Erik den heliges minne i äldre svensk historia slår det mig att bland alla de goda egenskaper denne Sveriges ende helgonkung (död 1160 enligt osäkra uppgifter) begåvades med i eftervärldens skildringar nämns just klok mycket sällan. Faktum är att det dröjer ända fram till slutet av 1600-talet innan det ordet används som beskrivning på den man som länge var Sveriges mest älskade kung.

Det här är inte något enstaka exempel. Vishet föraktades inte och det finns exempel på kungar som hyllades just för att vara bildade och kloka. Här fanns en förebild i gamla testamentet genom kung Salomo. Åtminstone tre medeltida kristna furstar har också fått tillnamnet den vise som en hyllning: Jaroslav I av Kiev (c:a 978–1054) Alfons X av Kastilien (1221–1284) och Karl V av Frankrike (1338–1380). Åtminstone i Alfons och Karls fall syftade tillnamnet på deras allmänbildning. Något krav för att betraktas som lämplig på tronen var vishet dock inte. I beskrivningar av goda kungar läggs framför allt vikt vid att de var fromma, rättfärdiga, tappra, barmhärtiga och kanske också generösa eller anspråkslösa. Förutom allmänt kristna dygder var det alltså krigarens, domarens och herremannens egenskaper som gjorde en bra kung, inte filosofens.

Detta blir ännu tydligare om man betraktar de så kallade kardinaldygder, som varje kung borde besitta. De formulerades i det antika Grekland och påverkade den kristna världen långt fram i tiden. För att uppnå det heliga sjutalet lade kristna filosofer till tro, hopp och kärlek men ursprungligen var de fyra: mod, måttfullhet och rättfärdighet – och vishet! Var alltså vishet ändå central? Nej, inte riktigt. Den vishet som hyllades kallas (på latin) prudentia. Ordet brukar översättas med vishet, men syftar egentligen på att fatta rätt beslut i viktiga situationer och bör kanske därför snarare kallas omdöme. Den bokliga bildningens och det reflekterande sinnets vishet kallades i stället sapientia och var som sagt inte lika efterfrågad.

Under 1700-talet ändrades uppfattningen. I upplysningens spår blev det allt viktigare för kungen att vara bildad och klok. Hela kunga­idealet ändrade karaktär. I stället för en mystisk religiös symbol för folket att se upp till och lyda, skulle kungen vara en politisk aktör i ett gryende medborgarsamhälle. Han var fortfarande rikets främsta representant, men han skulle nu verka i dialog med folket (det hade han varit tvungen att göra tidigare också, men det var inget man hade låtsats om i propagandan) och hans ideala dygder blev som sagt var mer politiska. Att vishet kom att betraktas som viktigare än tidigare är alltså inte så konstigt.

Dock är det lite ironiskt att samtidigt som klokhet på allvar började efterfrågas hos kungar, inleddes också deras marginalisering inom politiken. De medborgar- och demokratitankar som på 1700-talet ännu var outvecklade blommade under 1800- och 1900-talen ut i framgångsrika politiska krav. Europas kungar förvandlades därmed, i den mån de över huvud taget fick sitta kvar, till symboliska representantfigurer. Huruvida dessa är visa (och omdömesgilla) eller inte är en annan fråga, men den är knappast politiskt viktig längre.

snabbisen - din snabbaste väg till lycka

Reaktioner:

0 kommentarer: