Europeiska året mot fattigdom

Visste ni om att det i snart ett år har varit det europeiska året mot fattigdom i EU? Jag läste det nyss på europeiska unionens hemsida. Jag har inte hört ett ord om detta, inte sett en artikel om det och inte kunnat läsa något inlägg hos någon av de pretentiösa och uppblåsta bloggarna som dagligen presenterar sina samhällsnyttiga åsikter i bloggosfären.

Om knappt en månad avslutas det europeiska året mot fattigdom. Men jag misstänker att det nog är en försvinnande liten del av européerna som har märkt av detta. Desto fler är det nog som märkt av fattigdomen i sin egen vardag, med tanke på den höga arbetslösheten och den nya sjukförsäkrinssystemet. Enligt EU-kommissionens egen fattigdomsdefinition är så många som åttiofyra miljoner av EU-medborgarna fattiga.
Tjugotvå miljoner européer är arbetslösa. Den europeiska fattigdomen och arbetslösheten är högre än någonsin under efterkrigstiden. Hopplösheten breder allt mer ut sig över stora delar av Europa.
Samtidigt har de flesta stater skurit ned i sina välfärdssystem under de senaste två decennierna för att få ordning på sina finanser. De länder som nu tvingas till nödlån från sina europeiska kamrater tvingas till ytterligare nedskärningar i de offentliga utgifterna för att få hjälp.
Den insikt om att fattigdom och sociala orättvisor skapar grogrund för extrema politiska rörelser, och som fick många länder att satsa på väl utbyggda välfärdssystem, verkar nu totalt ha fallit i glömska

Dagens kris, och det europeiska samfundets reaktioner på denna kris, uppvisar likheter med krisåren under trettiotalets början. Effekterna av den nutida krisen riskerar att bli lika långtgående som de spår som trettiotalskrisen lämnade efter sig under lång tid. De bördor som den ekonomiska saneringen medför fördelas inte rättvist.
Det gjorde de inte då heller. För den som redan lever med små marginaler blir effekterna av den ekonomiska krisen betydligt mer påtagliga än för den som befinner sig i toppen av den ekonomiska födokedjan.
I kampen för att återvinna förtroendet från marknadens sida är det dem som befinner sig längst ner i pyramiden som får ta den stora smällen.
Riskerna med en sådan strategi är uppenbara. Om den höga arbetslösheten i Europa biter sig kvar, nedskärningarna för att rädda statsfinanserna fortsätter och bördorna för detta fortsätter att fördelas orättvist och stora gruppers vardagsekonomi allt mer riskerar att haverera kommer den sociala spänningen att öka dramatiskt.
Detta är en grogrund för främlingsfientlighet, rasism och allvarliga klassmotsättningar. De krafter som då släpps fria är svåra att hantera. Det har historien om något lärt oss.
Hopplöshet, utanförskap och uppgivenhet är extremismens främsta energikälla. Det har vi sett runtom i Europa.
När människor inte längre känner att de har möjlighet att påverka sin vardag och sitt liv så söker man svar på varför. När det då finns rörelser som ger enkla och tydliga förklaringar till den situation man upplever sig se runtomkring sig är det lätt att falla för budskapet.

Ska Europa undvika att gå i samma fälla som man gjorde under trettiotalskrisen måste det ekonomiska saneringsarbetet gå hand i hand med ett stort socialt ansvarstagande.
En fortsatt nedrustning av välfärdssystemen i Europa kan inte få fortsätta på det sätt som vi nu ser. Här har vi du och jag och alla andra européer ett gemensamt ansvar.

snabbisen - din snabbaste väg till lycka

Posted in: Bloggning, Vardagsliv