Barnmisshandel

Aga ansågs länge höra till normal barnuppfostran, tills våld mot barn helt slutade accepteras under 1900-talet. Men fortfarande är olika former av barnmisshandel vanligt. Våldet får i många fall dödlig utgång, speciellt för de allra minsta barnen.


Det finns inga exakta siffror på hur många barn i Sverige som lever i en familj där mannen utövar våld. Enligt Rädda Barnen kan det röra sig om 190 000 barn och andra som arbetar med våldsutsatta kvinnor och barn gör en skattning att det kan handla om upp emot 200 000 barn. Kommittén mot barnmisshandel konstaterar att förmodligen har 10 procent av alla barn upplevt våld i hemmet. Detta tyder på att vart tionde barn har erfarenheter av våld i barndomshemmet, är utsatta för våld eller vittnen till våld. Många barn är både vittnen till och offer för våld i hemmet.

Tidiga studier fokuserade framför allt på det fysiska våld som riktas mot barnet och mer sällan på det psykiska våldet. En orsak är att de skador som kan uppstå vid tillfogande av fysiskt våld är lättare att upptäcka och registrera. En annan orsak kan vara att det psykiska våldets konsekvenser inte tagits på tillräckligt stor allvar. De psykiska konsekvenserna har kommit att beskrivas allt mer på senare år.

I kartläggningar av barnmisshandel konstateras att polisanmälningarna gällande misshandel av små barn (0–6 år) har ökat i Sverige. Diskussioner pågår om huruvida denna ökning ska hänföras till en faktisk ökning av våld mot barn, eller till en ökad benägenhet att anmäla sådana brott. Oavsett vilket, så är brottsnivån oacceptabelt hög.

Försök att skydda barn från olika former av utsatthet visar sig i lagstiftning och definitioner av brott som kan drabba barn. Här beskrivs både fysiskt och psykiskt våld som kan förekomma på de platser och i de relationer som barnet befinner sig. Barns rätt till skydd, respekt och god omvårdnad lyfts också fram i olika regelverk.

I Föräldrabalkens förbud mot aga (6 kap. 1 §) kan följande läsas:
”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.”

Och i FN:s barnkonvention om Barns Rättigheter (artikel 19) står det:
”Barnet har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld och mot vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller andra vårdnadshavare.”

Att inte enbart föräldrarna har ansvar för barns rätt till hjälp och skydd mot utsatthet regleras med anmälningsskyldighet.

Socialtjänstlagens 71 § anger att:
”Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd bör anmäla detta till socialnämnden.

Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd.”.

Våld i hemmet är ett omfattande samhällsproblem som börjat få allt mer uppmärksamhet. Eftersom våldshändelserna sker i det privatas sfär har problemet länge förblivit osynligt och svårt att bearbeta.

Till problematiken hör dessutom svårigheten att nå en förändring då myter, schabloner, osynliggörande och mörkertal bidrar till att förminska brottets reella verkningar.

Citat från en 13 årig flicka:

Jag hade en ganska bra lärare i mellanstadiet som jag tyckte om. Han visste att pappa hade blivit dömd för att ha misshandlat mamma en gång tidigare och han brukade fråga hur jag mådde och hur det var hemma. Men jag sa aldrig något, även om jag ville.

Ursäkter

Att bekämpa barnmisshandel har varit en central fråga allt sedan Barnens Rätt I Samhället (BRIS) grundades 1971. Då startade organisationens pionjärer – med barnboksförfattarinnan och teveproducenten Gunnel Linde och samhällsdebattören Berit Hedeby i spetsen – en riksomfattande kampanj mot barnmisshandel.

Detta skedde sedan en treårig flicka i moderns närvaro misshandlats till döds av sin styvfar. Fallet upprörde Sverige, särskilt som det var känt att flickan varit utsatt för våld under lång tid, fallet varit känt hos dåvarande barnavårdsnämnden utan att någon hade ingripit till skydd för barnet.

Just politikernas och de sociala myndigheternas bristande förmåga att på allvar uppmärksamma barnmisshandelns förekomst blev en stark drivkraft för BRIS grundare, och den opinionsyttring som krävde lagstadgat förbud mot rätten till barnaga gick under beteckningen ”BRIS-gerillan”.

Resultatet blev till slut framgångsrikt: den riksomfattande kampanjen bidrog till den anti-agalag som riksdagen beslutade om 1979. Under 1980-talet kom fokus till stor del att förflyttas från fysisk barnmisshandel till förekomsten av sexuella övergrepp mot barn, en fråga som upptog den allmänna debattscenen inom området grova övergrepp mot barn.

Det mediala intresset för barnmisshandel försvann ut i periferin och problemet återkom inte på allvar förrän lågkonjunkturen i början på nittiotalet medförde stor social nedrustning i barns välfärd samt gjorde föräldrarana i många barnfamiljer arbetslösa.

Detta avspeglades på de inkommande samtalen på Barnens Hjälptelefon hos BRIS genom en oroande ökning av antalet barn som ringde om att de blivit misshandlade. Nästan 9 av 10 samtal behandlar övergrepp skedda i hemmet, och då BRIS under fem år gjort studier av vilka som barnet uppger som förövare, kan man konstatera att det i 7 fall av 10 är en biologisk förälder. I första hand är det fadern (i 41 procent av fallen) som står för våldet, men även modern (19 procent av fallen) och båda föräldrarna tillsammans (12 procent) är aktiva förövare. BRIS har också i opinionsbildningen fokuserat på förekomsten av kvinnliga förövare, eftersom barnen själva uppger att så är fallet vid cirka en tredjedel av misshandelstillfällena. (BRIS-rapporten. Samtalen till BRIS stödtelefoner 2000).

BRIS presenterade 1998 en fördjupningsstudie av 160 barnmisshandelssamtal som visade att bara 17 procent av de vuxna som känner till att ett barn blir allvarligt och regelbundet misshandlat hemma gör någonting aktivt för att stoppa detta. Hela 41 procent av de vuxna som känner till vad som händer gör absolut ingenting!

Ytterligare 20 procent tror helt enkelt inte på barnet eller döljer misshandeln. Sedan tillkommer 13 procent som säger att de bara anat, är rädda, eller har gjort något otillräckligt. 9 procent uppmuntrar den misshandlade pojken eller flickan till kontakt med BRIS.

Sedan mitten av 90-talet har BRIS skrivit flera artiklar på Dagens Nyheters debattsida och varnat för att barnmisshandeln är ett försummat problem i det svenska samhället och att samtalen om detta problemområde ständigt ökar på Barnens Hjälptelefon. Artiklarna har också innehållit krav på att regeringen måste tillsätta en parlamentarisk kommitté som utreder barnmisshandels förekomst och föreslår åtgärder mot densamma. Dessa krav resulterade bland annat i att BRIS förra generalsekreterare Bodil Långberg utsågs till huvudsekreterare i den statliga barnmisshandelskommitté som efter två års arbete lämnade sitt slutbetänkande 2001.

Posted in: Bloggning