Tomas Tranströmer (2011)

När andra skriver om Tomas Tranströmers dikter handlar det oftast om hans metaforer eller bildspråket i stort, om religionen, om naturen, om musiken eller konsten, om politiken, psykologin. I förlängningen: de profana epifanierna, utvidgningar om vattnet, om akustiken, om det formmässiga, om resemotivet, om det goda och det ljusa hos människan – Tranströmer som en optimistisk diktare, en bringare av hopp, förtröstan, en budbärare med goda nyheter. Det positiva har (över)betonats, för att framställa ett nationalmonument, en lyckans korrespondent.


Men den offentliga bilden, som onekligen har bidragit till att skapa bilden av en poet för läsarna, eftersom de senaste böckerna av Tranströmer har gått ut i stora upplagor, döljer att han femton år gammal drabbades av ångest: ”Jag fångades in av en strålkastare som sände mörker i stället för ljus”, som han skriver i memoarboken Minnena ser mig (1993). Och mörkret som betydelsebärande element är underskattat och illa utnyttjat i Tranströmerforskningen, som inte verkar vilja kännas vid en diktsamling vid namn Mörkerseende (1970), eller de otaliga referenserna till mörker, som med lätthet kan hittas i alla diktsamlingar; det är inte att säga för mycket, om vi konstaterar att mörkret är av betydelse för Tranströmer.

I själva verket har Tranströmers dikter ofta uppehållit sig vid skärningspunkter mellan tryggheten och rädslan, mellan det levande och det tomma, och i skräcken för det som finns däremellan. Det är att göra honom en otjänst att förneka det mörka, det som tillhör det oroliga, det som inte låter sig klargöras: det som aldrig är i vilande.

I diktsamlingens upptakt, ”Svenska hus ensligt belägna” sparas mörkerordet till diktens allra sista ord, och landar där som ett tungt mollackord: ”Låt dem känna […] / Guds energi / hoprullad i mörkret”. Det är en dikt som är otålig, ostadig, hetsig och lastad med tecken på saker som inte står rätt till: sjukdom, det kaotiska och osorterade, på trots mot diktens strofiska och ordnade struktur. Människorna i dikten är övergivna, utelämnade åt osynliga krafter som inte vill dem något gott. Inte ens fröet i jorden vilar: det ”sparkar”, och rösterna är “upprörda”, och atmosfären är hotfull, kretsande, signalerande att fara är på färde.


Redan i diktens – och diktsamlingens – första rad finns ett ”virrvarr av svarta granar”, som indikerar och understryker det kaotiska, det orofyllda. Det är också en tydlig och överskådlig bild, med granarna – svarta, med konnotationer åt det depressiva, som inte är något främmande motiv i senare diktsamlingar. Dikten resonerar kring liv och det livlösa, pendlar mellan dessa begrepp, där torpet ”tycks utan liv”, medan andra hus annars besjälas och blir förmänskligade, liksom de svarta granarna: här finns hus som ångar, ruvar och övervakar. Det finns ingen stillhet i dikten, bara oro, osäkerhet.

Diktens titel, som knyter an till den avslutande dikten i föregående samling 17 dikter (1954), ”Epilog”, med raden ”Sverige är ett uppdraget, / avtacklat skepp”, och visar en tydlig genomgående linje i författarskapet, pekar ut det svenska som något negativt eller åtminstone något som är värt att ifrågasätta. ”Svenska hus ensligt belägna” blir ett tvärsnitt av befolkningen, en bild av Sverige som inte kan identifieras geografiskt, utan snarare utifrån personlighet.

Sverige blir i den här dikten något negativt, obehagligt och nästan kusligt. Och vad är det svenska, den svenska personligheten? Jag blir mindre och mindre svensk för varje år som går, när jag ser mig omkring, får allt mindre samhörighet med det där svenska, och framför allt med svenskarna. En liknande aversion ger Tranströmer uttryck för i dikten, där han identifierar det svenska som undergångsdömt: dikten utmynnar också i en apokalyptiskt färgad stämning, där diktjaget i den sista strofen med viss skadeglädje planerar illdåd mot de intet ont anande invånarna, i en förtröstan att Gud ska ge dem vad de tål.

En liknande känsla av hotfull desperation finns i ”Balakirevs dröm (1905)”, där det mörka når ett slags crescendo, med tre referenser till mörker i dikten, förutom en svart flygel. I ”Izmir klockan tre” övergår ett turistvykort från Turkiet i fattigdom och sjukdom, och ett mörker som bultar på ljusets vägg: påträngande, ovänligt, uppfordrande. I ”En man från Benin” kopplas mörkret ihop med hopplöshet.

Och i titeldikten finns ett varierat embryo till den formulering som Tranströmer skulle använda i memoarboken: ”Mörkret träffade ansiktet på en som gick / bland de andra i solens starka / otåliga strålar”. Det rör sig här om någon som är immun mot (sol)ljuset, som fångats in av mörkret, som Tranströmer senare skulle skriva. Vidare, att det ”mörknade plötsligt som av ett störtregn”. Dikten hämtar sin näring i negationen, i ett emfatiskt och oåterkalleligt ”ej”.

Två gånger betonar Tranströmer solens egenskap av otålighet: att den inte kan nå den som omtalas i dikten. Vem är det? En anonym, som nästan alltid hos Tranströmer (mycket har sagts om den ödmjuka hållningen i dessa dikter, att vi har att göra med ett nästan osynligt diktjag): i ”Svar på brev” ur Det vilda torget (1983) ger diktjaget uttryck för förhoppningen att ”försvinna i mängden, en bokstav T i den oändliga textmassan”.

Här har solen alltså förlorat: det är en mörk kraft som utgår från människan, som är starkare än solens, som också saknar tålamod. Lika maktlös är inte solen i dikten ”Kyrie”:

Ibland slog mitt liv upp ögonen i mörker.

En känsla som om folkmassor drog genom gatorna

i blindhet och oro på väg till ett mirakel,

medan jag osynligt förblir stående.



Som barnet somnar in med skräck

lyssnande till hjärtats tunga steg.

Långt, långt tills morgonen sätter strålarna i låsen

och mörkrets dörrar öppnar sig.


En tänkbar läsning av den här korta dikten är att uppfatta den som metapoetisk, där Tranströmer låter dikten kommentera sig själv, där ”mörkrets dörrar” står för tolkningen, den som fortfarande väntar på att initieras (öppnas). Men det är också den mörka tolkningen han förordar: en tolkning som inte pekar ut något definitivt – en tolkning som skyr den absoluta sanningen, då dikten sällan låter sig läsas (lösas) som en rebus, ett korsord. Det finns ett svar, men det är en fråga. Ända tills dessa mörkrets dörrar öppnar sig: mot förståelsen, mot den idealiska tolkningen av dikten. Denna tolkning är alltså beroende av ett bortschasande ljus – ett ljus som betvingar sig mörkret, får det att vika. För Tranströmer blir mörkret en följeslagare, något som han inte klarar sig utan: det fångar in honom som ett passivt objekt när han är i femtonårsåldern, och förblir ett ord som är laddat med signifikans för honom i dikterna.

Det finns andra dikter av Tranströmer som är inne på liknande känslor som i ”Kyrie”: att vara utanför, att utsättas för känslor av tappad kontroll (i samma diktsamling finns ”Efter anfall”, som också berättar om ett barn, och förlusten av ett språk, och i ”Namnet”, från Mörkerseende, är det just mörkret som förebådar diktjagets förlust av namn, och identitet). Här är det de andra som är i kontakt med tillvaron, som är inne i gemenskapen: de andra är i rörelse, själv är diktjaget stillastående. Dessutom ”osynligt”: det är ett utanförskap som fördubblas, och förstärks av osynligheten, som vi kan se är ett genomgående tema hos poeten (den försvinnande bokstaven ’T’).

Tranströmer återvänder ofta till barndomen för att kommentera och belysa en vuxen känsla: han utnyttjar barndomen som referensmaterial, som jämförelse. Även i sin näst senaste diktsamling, Sorgegondolen (1996), finns en stark dikt som inleds: ”Som att vara barn och en oerhörd förolämpning / träs över ens huvud som en säck”. Det är alltså så att Tranströmer inte skriver direkt om barnet i dessa dikter, utan låter det vuxna jaget regrediera, in till ett tillstånd bortom orden och språket och förmågan att uttrycka känslorna – i ”Kyrie” är diktjaget utsatt för ”skräck” av ordlöst slag, som bara är känsla. Med yttersta koncentrering ringar han in barnets stora fasa, för att ge uttryck åt den vuxnes lika stora fasa.

I den här dikten finns också en försiktighet, en blygsamhet som varken vill säga eller vänta sig för mycket. Folket som är på väg mot ”ett mirakel” är dessutom blinda, slagna av oro, som om vissheten aldrig får finnas i Tranströmers poetiska värld; där finns ofta ett outtalat tvivel, eller som han skriver i dikten ”Kort paus i orgelkonserten” från Det vilda torget (1983): ”det där orubbliga KANSKE som bär mig genom den vacklande världen”.

Här besjälas också hjärtat på ett diskret sätt: Tranströmer skriver om ”hjärtats tunga steg” [min kursiv], där det förväntade ordet hade varit ”slag”. Men barnet vill inte veta av hjärtat som en påminnelse om människans dödlighet: hon vill inte kännas vid det verkliga, och är kanske därför frånkopplad från miraklen, liksom diktens vuxne jag – vi får inte glömma att Tranströmer liknar sitt jag med ett barn, utan att fullborda regressionen.

Det är ”i låsen” ljusets (solens?) strålar sätts, för att öppna. Alltså får det en metaforisk eller metonymisk funktion som nyckel, med förmågan att låta mörkret, som i enlighet med konventionell tolkning står för olyckliga känslor, bli ett hinder för människan, men ett överkomligt hinder. Här vinner ändå ljuset: dikttiteln pekar mot den religiösa hymnen ”Kyrie Eleison” (Herre, förbarma dig …), och även om det är lika missvisande som det är sant att kalla Tranströmer för en religiös diktare, måste det erkännas att han får skylla sig själv, genom att inbjuda till dessa associationer.

Samtidigt kan denna sista rad uppfattas som att mörkret släpps fram: att det ”öppnas” blir då att det släpps in i människan, snarare än ut – bort – från henne. Dikten tar då formen av en vädjan, en besvärjelse, vilket knyter an till titeln ”Kyrie”. Även det frekventa bruket av assonanser i dikten låter oss ana att avsikten är att låta dikten ta formen av en bön. I rad 1 förekommer ett kortare ö-ljud (ögonen, mörker), liksom i rad 8 (mörkrets dörrar öppnar), liksom ett oftast längre å-ljud löper genom rad 7 (Långt, långt, morgonen, strålarna, låsen). Dessa ljud kopplar dikten till högläsning, att den ska höras: vad som ytterligare antyder detta är allitterationen på rad 5 (Som, somnar, skräck)

Under sin tid som poet arbetade Tranströmer deltid som psykolog: vilka spår detta sätter i hans dikter återstår att utreda, men att det återfinns underförstått i många dikter är ganska rimligt att antaga. Det finns i många dikter en närhet till det farliga, till neurosen och stundtals något värre, till psykosen, jagförlusten. Överhuvudtaget något som hotar att ta över, oavsett om vi kallar det för galenskap eller ångest något annat.

Tranströmers diktjag ”har låga stränder”, som han skriver i dikten ”Carillon” ur Det vilda torget (1983): det finns inga gränser mellan de olika individerna, som är utbytbara. Det här skapar ängslan, oro, men också en närhet till förtröstan, en nyfikenhet – ett spel mellan olika identiteter, en slags undersökning, ett experiment.

När Tranströmer så inkluderar en annan i sina dikter, skriver ”vi”, är det oftast fråga om en tillfällig lycka eller befrielse, där oron alltid lurpassar. Så kan prosadikten ”Madrigal” ur För levande och döda (1989) uppfattas som en illustration till poesins mångomvittnade ambiguitet: ”Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa”. I den korta dikten finns hoppet, där poeten gläntar mot något ljust, men det finns likväl något reserverat, något som det inte går att förlika sig med: för vem vill ta ”examen från glömskans universitet” och vara ”lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket”?

Nu finns som sagt det mörka mörkret i fler dikter i Hemligheter på vägen, som av någon anledning heter ”mörkerboken” hos mig. Det går att följa detta mörker genom ytterligare diktsamlingar av Tranströmer, för att bekräfta att hans dikter iscensätter en kamp mellan ljusa och mörka krafter, och att det aldrig entydigt går att hävda ljuset som den starkare energin. Det mörker som fångade in honom som femtonåring har aldrig lämnat hans sida.

Att detta mer eller mindre har förnekats kan ha bidragit till att skapa bilden av Tranströmer som nästan idyllisk författare, någon som inte utmanar konventioner och inte överskrider gränser för vad man får och inte får göra – eftersom det finns något milt och reserverat i hans tonfall blir varje utropstecken en smärre chock, för att inte tala om en svordom (har han någonsin svurit i en dikt?). I någon mån kan det förklara varför han så ofta blir respekterad och beundrad, och så sällan dyrkad: en poet för poeter.

Men om vi släpper fram mörkret, om vi bejakar det mörka i Tranströmers dikter, låter mörkrets dörrar öppna sig, så kanske den subtila subversiviteten kan bli något som appellerar till fler läsare, om vi tillåter oss att (våga) se att det ljusa konsekvent bryts mot något mörkt i dikterna. Vi får inte glömma att Hemligheter på vägen avslutas med dikten ”Resans formler”, och en bild som blivit emblematisk för Tranströmers författarskap: ”skrivaren är halvvägs i sin bild / och färdas där på en gång mullvad och örn.” Det tycks mig att bilden av mullvaden har negligerats på bekostnad av örnen.

snabbisen - din snabbaste väg till lycka

Posted in: Författare